Tron på Guds enhet – Islams Ahmadiyya Församling
In the name of Allah, the Gracious, the Merciful
There is none worthy of worship except Allah, Muhammad is the Messenger of Allah
Muslims who believe in the Messiah,
Hazrat Mirza Ghulam Ahmad Qadiani (as)

Tron på Guds enhet

Detta verkar vara ett enkelt och grundläggande koncept. Det borde inte vara svårt för någon att förstå Guds Enhet, och där bör ämnet vara avklarat. Men det är mycket mer. När man undersöker begreppet Guds Enighet i djupet, tycks alla världsreligioner kretsa runt denna väsentliga punkt. Denna tro påverkar människans liv i alla dess punkter. Det innebär också förnekandet av allt annat utan Gud. Så tron på Guds Enighet är inte trons slutgiltighet, utan all annan tro kommer från denna källa av evig sanning. Detta överlämnar också ett budskap om befrielse från all annan träldom och friger människan från alla skyldigheter utom sådana som kommer genom underkastelse till Gud.

Denna trosartikel förklaras ytterligare genom olika vinklar, både i den Heliga Qur’anen samt traditionerna av den Heliga Profeten av Islam. Till exempel, deklarationen “La houl wala quat illa Billah” (Det finns ingen allomfattande kraft utan Allah) öppnar upp nya fönster för en djupare och vidare förståelse av Enigheten.

Den förnekar all fruktan utan fruktan för Gud. Den andra delen av det samma drar till sig uppmärksamheten till en annan väldigt viktigt aspekt av Enigheten. Det är att kraften för att utföra något bra är uteslutande beroende av Gud, och att Han är Härskare över alla källor av kraft och energi. Medan den första delen relaterar till de negativa aspekterna av makten, relaterar den andra till det positiva.

I människans tillämpningar till handlingar, avsikter och motivationer etc. är dessa två krafter allomfattande. Människans avsikter och hennes efterföljande handlingar är alltid kontrollerade av antingen rädsla eller hopp, och det finns inget undantag från denna regel. De som gör goda gärningar gör det utav rädsla och hopp, och de som hänger sig åt brister är motiverade av detsamma. De icke troendes rädslor tillhör den negativa och den gudlösa kategorin, de formar sina liv enligt dessa världsliga farhågor. Ibland är de rädda för missnöjet från monarker och myndigheter, och ibland är de rädda för samhället generellt eller för envåldshärskare och översittare. Och ibland agerar de elakt utav rädsla för fattigdom och förlust etc. Så i en värld full av brister, kan en stor del av mänskligt beteende förklaras med hänvisning till dessa rädslor.

Tron på Enigheten skingrar dessa rädslor helt och hållet och tar upp betydelsen av fruktan för Gud, vilket betyder att man inte skall vara rädd för missnöjet från de gudlösa, utan man skall alltid försöka undvika att förarga Gud, och att forma sitt liv, enbart efter den rädslan. I den positiva meningen gäller det samma för alla mänskliga motiveringar och medföljande gärningar. Människan lever alltid med motivet att tillfredställa någon, sig själv inget undantag. Allt som oftast, arbetar människan med att tillfredsställa sig själv även på sina annars så käras bekostnad.

En mer överdriven form av denna attityd framställer människan som en dyrkare av sitt eget ego. För att uppnå sitt mål, måste människan tillfredställa de som hans egen tillfredställelse är beroende av. Därför behöver han konstant sträva efter att vinna kungar och högheters gunst. Vad vi beskriver är den värsta form av slaveri. En slavs hopp och fruktan är fullständigt beroende av sin mästares gång, hans välbehag och obehag. Men en gudlös människa har inte enbart en mästare. Varje annan människa kan i relation till hans personliga intressen vara en gud för honom. Om du analyserar den ultimata anledningen av sociala, moraliska eller politiska ondskor, så är det sådan mänsklig dyrkan som förstör människans inre frid, och samhället i sin helhet börjar att vittra sönder i evighet.

När man kastar en blick på den fundamentala deklarationen ur denna synpunkt, att “det finns ingen gud utom Allah, den ende“ skingras alla dessa rädslor och hopp som relaterar till andra objekt än Gud, som om någon pekat med ett trollspö. Med andra ord, genom att välja endast en mästare blir man befriad från slaveriet till alla andra. Att vara slav till andra som dem själva är slavar till oräkneliga gudar är verkligen en dålig affär. Men det är inte allt. Dessa gudar som sådana människor dyrkar är många gånger en produkt av deras egen inbillning, som inte kan göra dem något gott eller ont. De flesta människor, å andra sidan, dyrkar inget utom dödliga som dem själva, deras fåfänga suveräna omkring dem alla. Varenda en av dem böjer sig följaktligen inför oräknebara egoistiska gudar, vars intressen kolliderar med andras, vilket skapar en situation som är det ultimata kaoset.

Det Islamiska konceptet av Enigheten även inpräntat i människan, förverkligandet av mänsklighetens identitet, gör sig av med alla barriärer som delar upp människan i benämningar som ras, etnisk ursprung och hudfärg. Detta föder det universella konceptet av jämlikhet inom Islam, som är dess utmärkande kännetecken. Utifrån Guds synsätt, är alla mänskliga varelser, varsomhelst och i vilken tidsålder som helst de var födda, så är de likvärdiga i Guds åsyn.

Som det kommer att demonstreras snart så är det denna grundprincip som ger upphov till andra fundamentala övertygelser och doktriner i Islam. Som kortfattat nämnts förut är Islams Enighets doktrin absolut och oförstörbar, det finns inget utrymme för tillägg till Gudomligheten i någon form. Han har varken en far eller mor, inte heller har han en maka. Att han skulle ha söner och döttrar är något ofattbart.

En annan viktig synpunkt med Guds Enighet som presenteras av Qur’anen relaterar till den absoluta harmonin bland Hans skapelse. Det är detta harmoniska koncept som tilltalade Einstein så starkt. Han var tvungen att ge sin hyllning till den perfekta symmetrin i naturen, som enligt honom krävde enighet från skaparen. Han var en forskare, och hans iakttagnings förmåga var begränsad till det materiella universumet. Men den heliga Qur’anen talar om harmonin i skapelsen i alla dess möjliga applikationer. Den heliga Qur’anen gör gällande att inom naturen, som den är skapad av Gud, och inom de Gudomliga böckerna, uppenbarade av Gud, finns det ingen disharmoni. Där är fullständig samverkan bland alla Guds skapelser, och bland alla böcker. Qur’anen går vidare och förklarar att det är perfekt konsistens mellan Guds ord och Guds handling, och att det inte kan finnas någon motsägelse mellan naturen och det Gudomliga ordet, uppenbarat till Hans profeter. Detta ämne är så fint uttryckt i de fem första verserna av Sura Al-Mulk, och tas även upp i många andra verser från olika vinklar i Qur’anen.

När det gäller individer spelar tron på Enigheten en stor roll när det gäller utbildning och uppfostran av människor. Den kräver en konsistens mellan en människas åsikter och handlingar, en konsistens mellan hans relation till Gud och hans medmänniskor, sålunda binds skapelsen i en enda kedja av en obrytbar enhet. Detta kan förstås bättre om man tittar på de verksamheter som så kallade religiösa personer håller på med, de predikar hat för en sektion av människor mot en annan sektion av människor i den enda Gudens namn. Guds enighets princip är i motsättning med denna tro, och därför tillåts inte människor att skapa klyftor emellan Gud och Hans skapelse, och inom Guds skapelse.