Tron på Böckerna – Islams Ahmadiyya Församling
In the name of Allah, the Gracious, the Merciful
There is none worthy of worship except Allah, Muhammad is the Messenger of Allah
Muslims who believe in the Messiah,
Hazrat Mirza Ghulam Ahmad Qadiani (as)

Tron på Böckerna

Låt oss nu vända oss till den tredje trosartikeln, vilken är tron på böckerna. Muslimerna förväntas inte bara att tro på de gudomliga skrifterna som uppenbarades för den Helige Profeten sa, som kallas för Qur’anen, utan också tro på alla gudomliga uppenbarelser som värdigades andra profeter, oavsett plats och tid. Det är en viktig del av muslimens tro att om någon bekänner sin tro endast med hänsyn till Qur’anens gudomliga ursprung och vägrar erkänna de gudomliga ursprungen av andra böcker t ex. gamla och nya testamentet etc., erkänns inte hans bekännelse av Islam.

Denna tro upplöser vissa problem men skapar andra och behöver därför studeras närmare. Denna tro skapar den enda grunden för byggandet av mänsklig enighet på jorden i överensstämmelse med tron på Guds enighet. Den tar bort grundproblemet som är ansvarigt för disharmonin och misstron mellan religionerna. Men denna tro på gudomligt ursprung bland alla böcker väcker många frågor som är svåra att ge ett svar på.

När vi studerar böckerna som gör anspråk på gudomligt ursprung finner vi motsättningar inte bara i de yttre områdena av deras lära, men också i området som täcker den grundläggande tron. Detta hade inte varit fallet, om de hade haft samma ursprung från samma eviga ljuskälla. Detta kan illustreras med det faktum att många sådana böcker innehåller passager vilka är förstådda och tolkade av deras följare vilka leder dem till att tro på mindre gudomligheter som delar gudomligheten med den Överlägsne. I vissa böcker framställs Gud som familjeöverhuvud för en familj bestående av gudar, som har makor, söner och döttrar. I andra böcker framställs helgonlika människor ha övermänskliga egenskaper som bara är passande att innehas av Gud. Det finns andra böcker där Guds enighet betonas väldigt mycket så att inget rum lämnas för någon att dela Guds egenskaper. Qur’anen utmärker sig angående detta mer än alla andra böcker bland världsreligionerna.

Frågan är hur Qur’anen löser detta dilemma. Enligt Qur’anen är det en universell trend bland människan att stegvis inflika den gudomliga läran vilken var förunnat till grundarna av deras religion. Att ändra uppfattning från Enighet till mångguderi är en manifestation av samma trend. Vi kan definitivt finna bevis för att detta är sant genom att spåra historien av ändringar i texten, eller ändringarna av tolkningen av texten, från tiden då den först uppenbarades. Detta är varför den Heliga Qur’anen tydligt leder vår uppmärksamhet till det faktum att alla gudomliga böcker bara överensstämmer med varandra i de grundläggande lärorna i början av sin tid. Man behöver inte gå igenom det mödosamma arbetet genom att leta igenom ändringarna gjorda i historien eftersom logiskt sätt kan det bara ha hänt på det sätt som Qur’anen säger. Om det inte finns någon annan Gud en den Överlägsne, och om alla religioners anspråk på att deras gudomliga böcker är från Gud skall accepteras, då måste det vara enhällighet bland alla sådana böcker, åtminstone i grunderna.

Efter att ha sagt det möter man en annan viktig fråga angående sättet på vilket man kan förvissa sig om de ursprungliga dogmatiska lärorna gemensamma för alla religioner. Man måste finna ett logiskt och acceptabelt sätt att metodiskt kunna skilja på vad som är rätt och vad som är fel.

De fundamentala troslärorna ur den Heliga Qur’anens synpunkt stämmer så överens med människans natur att de lätt sjunker in i människans hjärta på grund av sin starka sanning. De är enligt följande:

Och de befalldes icke annat än att tjäna Allah och vara uppriktiga mot Honom i lydnad, (och) vara rättskaffens och förrätta Bönen och betala Zakat. Och det är den rätta religionen. (Den Heliga Qur’anen 98:6)

Detta betyder att alla världsreligioners grundare kategoriskt befalldes att dyrka Gud med all ärlighet, och att tillägna sig själv enbart till Honom. De befalldes också att be regelbundet (som det är institutionaliserat i deras religion) och att spendera (i Guds väg) på de behövande och utblottade, och på andra liknande filantropiska ändamål. Det är svårt att finna oenighet inom detta, vilken religion man än tillhör.

I detta förberedande föredrag vill vi inte ägna oss åt långtgående diskussioner på de varierande sätt som bönen är föreskriven av Gud och anledningarna för att de är olika. Just nu fokuserar vi oss på anledningarna till varför religionerna verkar vara annorlunda både i de grundläggande och detaljerade lärorna.

Kortfattat kan vi säga att tiden är obarmhärtig, och begreppet gällande förfallelsen är oskiljaktigt från tids begreppet.

Allt nytt måste föråldras och förändras. Man kanske tittar på ruinerna som tillhör stora slott och palats med förundran, men även byggnader som är byggda av monarker och ritade av arkitekter är inga undantag från denna lag. Ibland byggs det till av senare generationer och hela mönstret förändras så drastiskt att all likhet med den ursprungliga formen förloras. Och ibland övergivs de och blir till ruiner. Enligt Qur’anen är områdena av orubbliga skillnader i alla religionerna skapade av människan av den senare tiden. Med hänsyn till denna universellt accepterade lära, verkar Islam ha lagt ut vägen för förenandet av alla religioner, åtminstone i de grundläggande principerna. På detta sätt gör man sig av med människotillverkade hinder, skapade för att hålla religionerna åtskilda som olika separata enheter.

Ovannämnda anledningar är inte de enda ansvariga för avvikelserna i lärorna som kan observeras i olika böcker. Vissa skillnader var definitivt inte människotillverkade, men fodrades av tidens föreskrifter. Medan människan gradvis avancerade inom olika områden av civilisation och kultur, vetenskap och ekonomi, i olika steg inom historien krävde människan olika läror hänvisade till just denna tidsperiod och en gudomlig bok skulle uppenbaras för hans vägledning. Dessa tidsrelaterade läror var inte universella, men hänvisade till specifika situationer och krav. I vissa tidsåldrar levde människan ett liv inte olikt det av lägre stående livsformer. Hans intellektuella framsteg var begränsade, hans kunskap om universum var litet. Han var inte ens fullt medveten om världen han levde i. Sättet att kommunicera var alldeles otillräckligt för att människan skulle kunna förstå jordens beskaffenhet och storhet och människans mångsidighet. Väldigt ofta var människans medvetenhet av existens begränsad till små områden av land och till det land han tillhörde.

I många gudomliga böcker som uppenbarades på den tiden finner vi inte något nämnt om världen utanför deras begränsade domäner till vilka människor dessa böcker vände sig till. Det behöver inte betyda, som några sekulära filosofer vill få oss att tro, att detta faktum ger oss tillräckligt bevis att de ifrågavarande böckerna var skapta av människan snarare än av gudomligt ursprung.

All gudomlig undervisning var relaterad inte bara till kraven utan också till informationen som ägdes av den tidens folk, annars skulle dåtidens folk ha kunnat upphöja invändningar mot den tidens budbärare, anklaga dem för att motsäga allmänt kända faktum. Detta skulle ha kunnat presentera ett olösligt dilemma för profeterna när de själva delade samma kunskap som folket. Många intressanta exempel av det samma kan citeras från Qur’anen, där förståelsen för naturen så som den är känd för folket på den tiden var falskt bevisad av de lärda människorna på senare tid. Oavsett position som Qur’anen anammade, skulle den fortfarande förbli sårbar gentemot invändningar, antigen av samtida människor eller av senare tids människor. Det är förvånande hur Qur’anen löser detta problem, och på inget sätt kan det kritiseras av nutida filosofer och vetenskapsmän heller.

Följande illustration skulle vara av särskilt intresse. En man av denna tid behöver inte vara högt utbildad för att förstå att jorden roterar runt sin egen axel, men om någon hade gjort detta uttalande för fjortonhundra år sedan och vågat tillskriva det åt Gud skulle antingen han ha blivit avfärdad för att vara totalt ignorant, eller så skulle Gud ha blivit förlöjligad för att inte ha några kunskaper om saker han har förklarat sig att ha skapat. Den Heliga Qur’anen varande en universell bok för alla tidsåldrar skulle inte ha kunnat undvika att nämna detta ämne överhuvudtaget, eller människorna av senare tidsålder såsom vår tidsålder, skulle med rätta anklagat den för att inte besitta någon kunskap av universum. Att möta denna utmaning rakt på sak, talar den Heliga Qur’anen om bergen I följande vers, presenterar dem som flytande svävande som moln, medan människor uppfattar dem som stillastående:

Och du ser bergen, vilka du tror vara stadigt fastsatta, sväva bort liksom molnen svävar bort. (Den Heliga Qur’anen 27:89)

Uppenbarligen skulle bergen inte vara flytande utan att jorden rörde sig längs med dem. Men tidsformen som används i den av framtida ”Muzaria” är vanlig både i det pågående nuet och framtiden. Så versen kan översättas som: ”Bergen är konstant rörliga i en svävande rörelse utan minsta ansträngning från deras sida”. Det kan också översättas som: ”Bergen kommer att flyta som om de var seglande”. Människorna i den tidsåldern hade kanske tagit sin tillflykt till den andra möjligheten, men de glömde att ta notis av en annan del av samma vers som säger: Medan du tror att de är stillastående. Hur kan människan i någon tidsålder tro att bergen var stillastående om de plötsligt började röra sig? Beskrivningen av deras rörelse lämnar inget utrymme någonstans för någon att vara levande på jorden och tyst iakttaga det häpnadsväckande fenomenet omnämnt i versen.

Därför är det logiskt, att den enda gällande översättning skulle vara: ”Medan du anser att bergen är stillastående, är faktum att de konstant är i rörelse.” Det finns många andra liknade exempel som kan citeras från Qur’anen, men jag har redan illustrerat de i en annan föreläsning ”Rationality and Revelation in Relation to Knowledge and Truth”. För ytterligare studier kan jag hänvisa till ovanstående.

Vi vet med säkerhet att under det avlägset förgångna när Veda avslöjades för Indiska folkets fördel, hade indierna lite kunskap om världen som låg bortom haven. Följaktligen så nämns inget land eller folkslag utanför Indien bortom de naturliga gränserna av Himalaya på ena sidan och havet på den andra sidan. Vedas tysthet på detta ämne kan vara en ändamålsenlig och väl förstådd tystnad från Guds sida. Det måste göras klart att det nämnda faktum i de gudomliga böckerna är av två kategorier. Den första kategorin omfattar världslig fakta, som kan förstås och verifieras av alla människor utan att ta hänsyn till vilken religion de tillhör. Det är dessa fakta som vi hänvisade till i den ovannämnda diskussionen. När det gäller fakta som tillhör världsfrämmande saker kan vem som helst påstå vad som helst om dessa saker, eftersom de är bortom mänsklig förståelse.

Hursomhelst, trots skillnader är de fundamentala delarna av likheter alltid spårbara om man gräver tillräckligt djupt i de ursprungliga böckerna. Som en arkeolog kan rekonstruera mönstret av den ursprungliga planen genom en studie av ruiner, så då borde det inte vara svårt för en skarp observant att läsa budskapet av enighet även genom dimmans slöjor skapade av religionens följare när de kommer längre och längre ifrån de grundande profeternas tid.

Vi nämnde kort några skillnader som medvetet var skapade till skillnad från dem som resulterade från människans tillägg. För att illustrera de senare kan vi hänvisa till Torans lära som tycks beröva det judiska folket förlåtelsens möjlighet. För en vanlig åskådare ur modern tids synpunkt tycks detta vara en ganska ogudomlig lära med övervikt till hämndens fördel. Men en noggrannare granskning av den tidens krav framställer denna lära i ett annat ljus. Vi vet att Israels barn under Faraonernas förtryck och despotiska lagar berövades alla deras fundamentala rättigheter. De tvingades till ett liv av slaveri och förödmjukelse som inte erkände deras rätt att försvara sig själv och slå tillbaka mot sin förtryckare.

Två århundraden av usel livsstil berövade dem fullständigt deras ädla mänskliga kvaliteter. De skulle hellre ge upp sin rätt att hämnas i förlåtelsens namn – endast ett annat namn för feghet. Hade de erbjudits möjligheten att antingen ta revansch eller att förlåta, var det väldigt få som skulle våga ta det första alternativet. På så sätt tycks Torans lära tyckas hård och ensidig, men det är den perfekta läran med tanke på den tidens krav. Detta var ett sjukt tillstånd som skulle läkas med detta bittra åläggande.

Ungefär tretton århundraden av utövande av onådig hämnd hade verkligen härdat Israelernas hjärtan till sten. Det var vid denna tidpunkt som Messias kom som i sig själv var förlåtelse, kärlek och anspråkslöshet personifierad. Hade Gud tillåtit judarna på sin tid både möjligheten till förlåtelse och hämnd, skulle de med största säkerhet ha valt hämnd utan en tanke på förlåtelse. Frågan som ställs är: Vilken är den perfekta läran relevant till Jesus tid? Förlåtelse naturligtvis, men utan möjligheten till hämnd. Detta är exakt vad som hände. Denna illustration gör det väldigt klart att vissa läror, trots att det tycks motsägelsefulla, i verkligheten tjänar samma mening och fungerar i samklang med Guds ändamål. Syftet är att läka det sjuka, som kan behöva olika mediciner för olika tillfällen.