Tron på Hans profeter – Islams Ahmadiyya Församling
In the name of Allah, the Gracious, the Merciful
There is none worthy of worship except Allah, Muhammad is the Messenger of Allah
Muslims who believe in the Messiah,
Hazrat Mirza Ghulam Ahmad Qadiani (as)

Tron på Hans profeter

Den fjärde grundläggande trosartikeln i islam är tron på alla profeter. Denna artikel är faktiskt en logisk slutsats av den tredje. Samma filosofi som ligger till grund för tron på alla böcker, nödvändiggör också tron på alla profeter. Den heliga Qur’anen talar om många profeter, flertalet tillhörde raden som kommer från Mellanöstern, från Adam as till Muhammad sa tid. Men det finns vissa undantag från denna regel. Det är två saker som är speciellt nämnda i Qur’anen i förbindelse med detta ämnet:

a) Även om namnen och korta historier om en del profeter uppenbarades för Islams helige Grundläggare är listan inte fullständig. De nämns bara som exempel, det finns många profeter som inte står omnämnda i Qur’anen.

b) Bland raden av profeter som omnämns specifikt, är det vissa namn som inte ser ut att tillhöra Israels profeter. Många kommentatorer tror därför att dessa profeter inte är från Arabien utan endast medtagits för att representera den resterande världen. Till exempel är namnet Dhul-Kifl nämnt vilket är helt okänt i arabiska och semantiska referenser. Några lärda tycks ha spårat detta namn till Buddha, som kom från Kapeel, som var huvudstad i en liten stat mellan Indien och Nepal. Buddha tillhörde inte bara till Kapeel, utan åberopades ofta som “av Kapeel“ Detta är exakt vad ordet ‘Dhul-Kifl’ betyder. Man bör komma ihåg att konsonanten ‘p’ inte finns på Arabiska, det närmaste man kommer är ‘fa’. Så, Kapeel översatt till arabiska blir Kifl.

Bortsett från bevisen i den heliga Qur’anen, finner vi en referens som är kontroversiell bland kommentatorerna. Det är en tradition rapporterat från den Heliga Profeten sa som handlar om en indisk profet med namn. I hans egna ord:

”Det var en Guds profet i indien som var mörk i hyn och hans namn var Kahan.”[1]

Den som har kännedom om indisk religiös historia skulle omedelbart förbinda denna beskrivelse med Krishna som ständigt beskrivs i den Hinduiska litteraturen, som en med mörk hudfärg. Titeln Kanhaya läggs också till hans namn Krishna. Kanhaya innehåller samma konsonanter K, N, H som Kahan. Detta är ingen obetydlig likhet. Men om någon ickearabisk profet blir nämnd med namn eller inte är enbart en akademisk diskussion. Det finns inget tvivel om att Qur’anen ålägger varje muslim att inte bara tro på alla profeter utan informerar klart och tydligt att i varje del av världen och vid varje tid har Gud upprest sändebud och profeter.

Denna principiella tron på sannfärdigheten i profeterna som grundlade sin tro, och på de underordnade profeterna från andra religioner är en unik deklaration från Qur’anen, frånvarande i alla andra gudomliga böcker. Den kastar ljus på skapelsens och Islams mångsidighet. Om Qur’anens anspråk på att Qur’anens lära är till för hela världen är sann, då måste den erkänna alla profeter. Annars skulle anhängarna till andra religioner sakna den bro som länkade dem till Islam.

Erkännandet att alla böcker är sanna och erkännandet att alla profeter är sanna är en revolutionerande deklaration som har många fördelar för människan i sin helhet. Bland andra saker lägger erkännandet grunden till en stark inter religiös frid o harmoni. Hur kan man ha frid med andra religioners följare om man anser dem vara bedragare och om man monopoliserar sanningen tills sin egen tros teologer?

Det finns en allmän observation om att olika religioners följare tenderar att känna till väldigt lite om de dogmatiska aspekterna av sin egen religion. Det är det förordnade prästerskapet eller andra ledare som verkar vara förmyndare av religiös kunskap, och det är till dem som de vanliga människorna vänder sig när de behöver religiös vägledning. Sådana människor är i större utsträckning mer känsliga för frågan om deras profeters och teologers heder än ämnet Gud och Hans Ära.

Bortsett fån Islam bär ingen gudomlig bok från någon annan religion vittnesbörd om att grundarna till andra religioner var sanna. Frånvaron av ett erkännande att andra profeter förutom de egna var sanningsenliga har isolerat religioner från varandra, där varje religion gör anspråk på att monopolisera sanningen, där varje religion ser de andra profeterna som bedragare. Fastän det inte uttrycks i sådana extrema termer i det dagliga livet, så kvarstår den hårda verkligheten att om följeslagarna till olika religioner tar sin tro på allvar så måste de anse alla andra religioner att vara falska. Det är omöjligt att föreställa sig att en kristen, en som tror på kristendomen som han förstår den idag, skulle bära vittnesbörd om att Buddha, Krishna och Zarathustra var sannfärdiga. Särskilt den kristna ställningen mot den Heliga Profeten sa av Islam är nämnd ovan; de är tvungna att fördöma honom som en bedragare, annars finns det bara ett annat alternativ och det är att bli Muslimer. Orientalisterna som diskuterat detta ämne har alltid hållit fast vid denna ställning väldigt tydligt, många av dem har gått till den utsträckningen att visa oförställd fientlighet gentemot grundaren av Islam med förutsättningen att han måste vara falsk. Det samma gäller andra religioner.

Fastän vi i vårt dagliga liv inte ser sådana bländande exempel på oartighet och förolämpningar så kvarstår barriärerna även om man håller sina åsikter för sig själv eller uttrycker dem öppet. Det är uppenbart att alla religioners utövare isolerat sig mot varandra, och barriären mellan sant och falskt, rätt och fel har lyckats att förhindra religiös harmoni som är så nödvändig för människan idag.

Självklart finns det civiliserade och utbildade kristna i denna värld som av artighet inte skulle förolämpa muslimernas sinne genom att fördöma den Heliga Profeten sa av Islam som en bedragare. Hursomhelst har de kristna i enlighet med deras tro inget annat val än att de är tvungna att förkasta grundaren av Islams sanning. I fallet med en muslim är det en helt annan historia. När denne talar om Jesus Kristus eller Moses eller Krishna eller Buddha är det med vördnad och kärlek, muslimen gör så eftersom han inte har något annat val. De är en del av hans grundläggande tro att inte bara framvisa hövlighet, utan också genuint tro på deras sanning och ära. I ljuset av detta framträder denna trosartikel viktig i globala mått. Den etablerar interreligiös frid o harmoni, och skapar en genuin atmosfär med ömsesidigt förtroende och kärlek. Likt Guds Enighet håller den en naturlig kvalitet av oersättlighet – det finns inget alternativ.

Den utlovade Messias, Hazrat Mirza Ghulam Ahmad as från Qadian, har sammanfattat den Islamska tron på andra profeter på följande sätt:

”En av principerna som formar grunden för min tro hänvisar till de etablerade religionerna i världen. Dessa religioner har mötts av vidspritt accepterande i olika regioner på jorden. De har förvärvat ett mått av lång tid och uppnått ett stadium av mogenhet. Gud har informerat mig att ingen av religionerna var falska vid deras uppkomst och ingen bland profeterna var någon bedragare.”[2]

”Detta är en vacker princip som stödjer fred och harmoni och som lägger grunden för försoning, och som hjälper människans moraliska tillstånd. Alla profeter som befunnit sig i denna värld, oavsett om de vistades i Indien eller Persien eller Kina eller i något annat land, så tror vi på deras sanning, varenda en av dem.”[3]

Vid fastställandet av det faktum att det måste ha funnits profeter över hela världen i alla tider som härstammat från Gud är scenen redo för en universell profet. Accepterandet av en universell profet kräver ömsesidighet. När man förväntar sig att andra skall tro på någon man själv tror är sann underlättar det om man själv vittnar om sådana personers sanning som de andra har en orubblig tro på.

Därför lägger Islam grunden till en enda universell profet. Qur’anens påstående – att den Heliga Profeten sa lyftes fram inte bara för Arabien utan för hela mänskligheten – är baserat på en sund filosofi. Vi finner det nämnt i varje religion om en utopi eller en guldålder när hela mänskligheten skall enas under en flagga. Men det verkar inte som någon grund lagts för någon sammanslutning av människans tro och lärosatser. Det var för första gången i den religiösa historien som Islam belade vägen för en universell religion genom att klargöra att alla folkslag i världen, vid olika tidpunkter i historien, hade blivit välsignade med ankomsten av gudomliga budbärare.

Enligt den Heliga Qur’anen är profetskapens institution universell och tidlös. Det finns två termer som används för att beskriva denna befattning, båda med mindre olikheter i deras bibetydelser. Termen An-Nabi innehar bibetydelsen av profetior. De som Gud väljer som representanter för Honom implanteras med kunskapen om vissa viktiga händelser från framtiden. De är också delgivna kunskaper från förr, vilka var okända för folk, och hans kunskap till dem står som tecken för att han står i förbindelse med ett Allvetande väsen. Profetior som sådana etablerar sanningen av profeter, så att folk underkastar sig dem och accepterar deras budskap.

Den andra termen som används i samband med profeter är Al-Rasool eller budbärare. Detta hänvisar till ett sådant innehåll av profeters uppenbarelser vilket behandlar viktiga budskap som sänds till mänskligheten å Guds vägnar. Sådana budskap kan tala om en ny samling av lagar, eller så kan de vara en tillrättavisning till folket för deras begångna misstag med hänvisning till tidigare uppenbarade lagar. Båda dessa funktioner samlas i en person, och på så sätt kan alla profeter benämnas budbärare och alla budbärare benämnas profeter.

Enligt Islam är alla profeter människor och ingen av dem innehar övermänskliga karakteristika egenskaper. Varhelst vissa mirakel som tillskrivs profeter vilka uppfattas som att de antyder på en övermänsklig karaktär hos dessa, så förkastar den Heliga Qur’anens kategoriska och klara redogörelser sådana föreställningar. Att bringa de döda till liv är ett sådant mirakel som har tillskrivits vissa profeter. Trots att liknande beskrivningar finns i många gudomliga skrifter eller religiösa böcker, så ska de inte tas bokstavligen enligt den Heliga Qur’anen, utan de är endast metaforiska. Ett exempel är profeten Jesus as som tillskrivs att han väckte de döda till liv. Men den Heliga Qur’anen talar om den Heliga Profeten Muhammad sa på samma sätt, med samma ordval för att beskriva miraklet för hans andliga återupplivande. Detsamma gäller fallet om att skapa fåglar av lera och låta dem flyga i Guds namn. Detta är bara en metaforisk beskrivning av de människor som har tilldelats förmågan av spirituell flykt, i jämförelse med de världsliga människorna.

Ingen profet beviljas ett ovanligt långt liv, vilket gör honom tydligt olik eller höjer honom över det brödraskap av profeter som han tillhör. Inte heller har det nämnts att någon profet kroppsligen har stigit upp till avlägsna vrår av universum. Varhelst något sådant har omnämnts så har det endast inneburit en andlig uppstigning och inte en kroppslig. Den Heliga Qur’anen deklarerar kategoriskt att sådana egenskaper går emot profeters karaktär. När den Heliga Grundaren av Islam krävdes av Bokens Folk att fysiskt stiga upp till himmelen och hämta tillbaka en bok, så var svaret som Gud lärde honom följande:

… Säg: Helig är min Herre! Jag är ingenting annat än en människa sänd som en Budbärare.
Sura Bani-Isra’il (Kapitel 17: Vers 94)

Detta svar tillbakavisar alla påståenden om andra profeter som har antagits stigit upp till himmelen kroppsligen. Det argument som inbegrips i svaret är att ingen människa och inte heller någon profet kan stiga kroppsligen till himmelen, annars hade den Heliga Profeten Muhammad sa ha kunnat upprepa samma mirakel. Tonvikten av profeternas mänskliga egenskaper och deras mänskliga begränsningar är ett av de vackraste inslagen i grundläggande Islamiska läror. Profeter är överlägsna sina medmänniskor inte för att de har begåvats med övermänskliga kvaliteter utan för att de bättre har redogjort för de kvaliteter som de har begåvats med. De förblev människor trots att de steg till höga andliga höjder, och deras uppträdande som sådana är oefterhärmliga av andra människor.

Gällande frågan om kontinuiteten av profetior, så deklarerar Islam bestämt att den Heliga Profeten Muhammad sa av Islam var den siste av de lagbärande profeterna och den Heliga Qur’anen den sista gudomliga boken av lagar, fulländad och beskyddad till tidens ände. Det är uppenbart att en bok som är fulländad och beskyddad från interpolation överstiger förändringar. Ingen förändring är berättigad i båda hänseenden. Ingen förändring är berättigad så länge en bok är fulländad och beskyddad från mänsklig inblandning.

När det gäller profeter andra än lagbärande profeter, så omnämns möjligheten av deras kontinuitet tydligt i den Heliga Qur’anen. Återigen finns det också tydliga profetior om sådant gudomligt som Grundaren av Islam och den Heliga Boken –Qur’anen. Följande vers från Sura Al-Nisa lämnar ingen tvetydighet om detta:
Och den som lyder Allah och (detta) Sändebud, kommer att vara bland dem över vilka Allah har skänkt Sina välsignelser – Profeterna, de Sannfärdiga, Martyrerna och de Rättfärdiga. Och de är ett förträffligt sällskap.
Sura Al-Nisa (Kapitel 4: Vers 70)

Kortfattat, förkunnas Islam i den Heliga Qur’anen att vara den sista fulländade religionen till förmån av mänskligheten, efter vilken ingen ny lära kommer att uppenbaras för att upphäva Islams läror. Inte heller kommer en ny självständig profet utanför Islams domäner att födas. En ny profet skulle vara fullständigt underordnad den Heliga Profeten Muhammad sa.

Profeter har alltid kommit för att framföra ett budskap. Det budskapet var inte endast begränsat till området av tro, utan täckte också områdena av tillämpning och utförandet av tron. Lärorna delas upp i två större kategorier:

1. Hur man ska förbättra sin relation till Gud.
2. Hur man ska uppföra sig i förhållande till sina medmänniskor.

Dessa två kategorier täcker faktiskt alla aspekter av religiösa lagar. Vi kan inte inleda en lång diskussion om hur denna uppgift är fulländad i Islam, men det är kanske lämpligt att illustrera några viktiga inslag av denna lära som är av universell karaktär.


[1]“Tarikh-i-Hamdaan Dailami“ Baab-ul-Kaaf. Se Pocketbok sidan 854 av Malik Abdur Rehman Khadim, 6:e utgåvan, publicerad 1952.

[2]”Tohfa Qaisaiya” sidan 256, Roohani Khazain, Vol. 2, Unwin Brothers, Gressham Press, Old Woking, Surrey, 1984.

[3]”Tohfa Qaisaiya” sidan 259, Roohani Khazain, Vol. 2, Unwin Brothers, Gressham Press, Old Woking, Surrey, 1984.