Jihad
Onekligen är en utav de allra gravaste feltolkningar som muslimer gjort den angående jihad, som de anser vara ett ”heligt krig” mot alla icke-muslimer. Denna tanke har lett till att hundratusentals oskyldiga människor mist livet, och har även fyllt muslimers hjärtan med blodslust.
Många muslimer inväntar ankomsten av mahdi, och enligt dem ska leda till att muslimsk enighet och världsmakt. Mahdi skulle föra krig mot alla icke-muslimer, och hans blodige general messias skulle inte ge människorna ett enkelt val: islam eller döden.
Detta är en doktrin som helt motstrider islams lära, och den uppdiktades troligen under en period då muslimer led hårda nederlag mot sina fiender.
Den Utlovade Messias (as) förklarade att islams lära var entydig, då det står:
”Det finns inget tvång inom religionen; förvisso har vägledningen urskilts från villfarelsen.”[1]
Islam har inget behov av att påtvingas, eftersom dess läror och doktriner är rationella och tilltalar det mänskliga intellektet, menade han. Tvång kunde enbart påverka en människa fysiskt, men det är omöjligt att tvångsmässigt ändra på en människas tankar. Profeten Muhammed (sa) själv gavs enbart uppgiften att förmedla Guds budskap.[2]
Ordet jihad betyder strävan, och detta genom sin egendom och sitt liv, för islams bästa. Denna strävan kan ha olika former, utav vilka ett är att strida i självförsvar. Men den Utlovade Messias (as) förklarade att denna betydelse endast kunde tillämpas då villkoren för detta som står i Qur’anen blivit uppfyllda.
Vid islams begynnelse fick muslimerna utstå 13 år av förföljelse och tortyr i sin hemstad Mecka, och detta gjorde de med en aldrig tidigare beskådad ståndfasthet. Till sist uppmanades de till att migrera, och då flyttade profet Muhammed (sa) till Medina. Men även då upphörde inte meckaborna med sina förföljelser, och hela tidens fanns en hotbild om ett angrepp i Medina. Muslimerna var mycket dåligt förberedda för strid, och saknade både lämpliga vapen och riddjur. De var dessutom betydligt mindre i antal jämfört med motståndarna. Vid denna tid nedkom den första uppenbarelsen som tillät muslimerna att försvara sig:
”Tillåtelse har givits till dem som det strids emot (att försvara sig), och förvisso är Allah Evigt Mäktig till att hjälpa dem. (Alltså) de som orättvist fördrivits från sina hem, för inget annat än att de sagt: ’Vår Herre är Allah.’ Och om Allah inte hade drivit bort vissa människor genom andra, så hade säkerligen munkkloster, och kyrkor, och synagogor och moskéer som Allahs namn ofta åkallas i, blivit förstörda. Och förvisso kommer Allah att hjälpa den som hjälper Honom. Sannerligen är Allah Mycket Stark (och) Allsmäktig. (Alltså) de som, om Vi givit dem fotfäste i landet, hade upprättat bönen och givit zakát, och påbjudit det tillbörliga och förbjudit det otillbörliga. Och utgången av alla ärenden vilar hos Allah.[3]
Muslimerna tilläts alltså att försvara sig mot den angripande fienden för att upprätta allmän religionsfrihet. Islam lär ut att man även ska skydda andra religioners helgedomar. Alla de krig som de första muslimerna bekämpade kan sammanfattas i tre kategorier:
- Krig i självförsvar och för att upprätta frihet
- Hämndaktioner; blod mot blod
- Strider mot sådana människor som med våld förhindrade islams fredliga propagering[4]
Ingen tvingades övergå till islam, men för de människor som gjort sig förtjänta av dödsstraffet gav man oftast ett val; de kunde skonas från sitt straff genom att acceptera islam.
Den Utlovade Messias (as) skrev:
”Gud har givit oss denna lära i Qur’anen, att det inte finns något tvång i islam, likt Han säger ”Det finns inget tvång i religionen” (2:257) och ”skulle du då tvinga människorna…”(10:100).”[5]
”Alla de som anklagar islam för att ha spridits med svärdet bör vara uppmärksamma om att de är falska i detta påstående. Islams intryck har inget behov av något tvång. Om någon tvivlar kan han komma till mig och uppleva detta, nämligen att islam bevisar sin livskraft genom argument och tecken.”[6]
”Nu bör man fundera över de påfrestande omständigheter under vilka Qur’anen tillåter krig – råder några utav dessa förhållanden i vår tid? Det är uppenbart att vi inte får utstå tvång angående någon religiös angelägenhet, utan var och en har givits fullständiga friheter. Nu varken krigar man på grund av religiösa intressen, och inte heller tar man slavinnor eller slavar, och inte heller hindrar någon från förrättandet av bönen, fasta, böneutrop, pilgrimsfärd eller andra islamiska påbud.”[7]
I en dikt skrev Hans helighet:
چہ حاجت است کہ تیغ برائے دیں بکشی نہ دین بود کہ بہ خونریزیش بقا باشد
Vilket behov finns för att man ska dra svärdet för religionen?
Det som endast kan kvarleva genom blodutgjutning kan inte kallas en religion. [8]
Vidare skriver Hans helighet:
”Tvång är ett bevis för att den andliga kraften att övertyga med är svag. Islam lär inte ut att man ska angripa en regering som ger en alla möjliga slags friheter och bekvämligheter.”[9]
”Det finns ingen sådan lära i Qur’anen. Vem påbjöd då tvång? Vilka medel fanns till tvång? Vilket tvång var det som fick en minoritet att strida mot en majoritet, och detta utan ersättning och med livet som insats? Hundratals mot tusentals; tusentals mot hundratusentals. Hundratusentals människor övergick till islam i afrikanska och asiatiska länder, och detta skedde enbart genom simpla predikare.”[10]
”Profet Muhammed (sa) och hans kalifer stred aldrig annat än för att bestraffa de som begick övergrepp, eller för att försvara islam, eller för att strida mot dom som tvångsmässigt förhindrade islams spridning.”[11]
Till de uppviglande rättslärda skrev han:
”O islams lärda och mullor! Jag säger i sanning att detta inte är tiden för jihad. Var inte olydiga mot Guds helige profet. Messias som skulle komma har framstått, och han har även givit påbudet att man i framtiden bör avstå från religiösa krig som bekämpas med svärd och blodsutgjutelse. Om man inte upphör med att utgjuta blod och inte tystnar med sådana predikningar, så är detta inte i enlighet med islamisk lära. Den som accepterat mig kommer inte enbart upphöra med sådana predikningar, utan han kommer även anse detta sätt vara mycket ont och att det leder till Guds vrede.”[12]
Den Utlovade Messias (as) förklarade att hans ankomst kännetecknades av en tid då religiösa krig skulle upphöra, och på så sätt uppfylldes en profetia angående messias, nämligen att han skulle sätta stopp för all religiöst inspirerad krigsföring.[13]
Den Utlovade Messias (as) förklarade att även yttre omständigheter slog fast att muslimer inte skulle få politisk makt i världen, eftersom det isåfall skulle vara just de som vore uppfinnare av den moderna tidens stridsmedel.[14]
Han förklarade att den form av jihad (strävan) som denna tid krävde var att muslimer renade sitt inre och följde islams läror, och att de bemötte alla invändningar som gjordes mot deras religion. Han företrädde själv en sådan strävan, då hela hans liv gick ut på att försvara och propagera det sanna islam. Hans skrev:
صفِ دشمن کو کیا ہم نے بحجت پامال سیف کا کام قلم سے دکھایا ہم نے
”Vi har krossat fiendens led genom starka argument,
Vi har uträttat svärdets uppgift genom pennan”[15]
I en annan dikt skrev han:
اب چھوڑ دو جہاد کا اے دوستو خیال دیں کےلئے حرام ہے اب جنگ اور قتال
فرما چکا ہے سیدِ کونین مصطفیٰ سیح جنگوں کا کر دے گا التوا
جب آئےگا تو صلح کو ساتھ لائے گا جنگوں کے سلسلہ کو یکسر مٹائے گا
یہ حکم سن کے بھی جو لڑائی کو جائیگا وہ کافر سے سخت ہزیمت اٹھائے
اک معجزہ کے طور سے یہ پیشگوئی ہے کافی ہے سوچنے کو اگر اہل کوئی ہے
Överge nu, o mina vänner, tanken om jihad,
nu är det förbjudet att kriga för trons skull.
De båda världarnas mästare, Mustafa (sa), har redan förklarat,
att Jesus, messias, kommer att ajournera alla krig.
När han ankommer, så kommer han föra med sig fred,
han kommer omgående att utradera all krigsföring.
Den som går till strid efter att ha hört detta påbud,
han kommer att lida hårt nederlag från de icketroende.
Denna profetia är något likt ett mirakel,
detta är tillräckligt att fundera över, om någon förmår detta.[16]
[1] Qur’anen 2:257
[2] Qur’anen 5:93
[3] Qur’anen, 22:40-42
[4] Masih Hindustan Mein, Ruhani Khazain volym 15 sidan 12
[5] Majmoa Ishtiharaat volym 3 sidan 45
[6] Malfoozát, volym 2 sidan 129
[7] Malfoozát volym 5 sidan 502-503
[8] Tiryaq-ul-Qulub, Ruhani Khazain volym 15 sidan 132
[9] Anjam-e-Atham, Ruhani Khazain volym 11 sidan 37
[10] Paigham-e-Sulh, Ruhani Khazain volym 23 sidan 468
[11] Kashti Nuh, Ruhani Khazain volym 19 sidan 74
[12] Government Angrezi aur Jihad, Ruhani Khazain volym 17 sidan 8-9
[13] Sunan ibn Majah, kapitel Fitna-tud-Dajjal wa Khoroj Isa ibn Maryam
[14] Malfoozat volym 4 sidan 447
[15] Aina Kamalat-e-Islam, Ruhani Khazain volym 5 sidan 225
[16] Tohfa Golarviyyah, Ruhani Khazain volym 17 sidorna 77-78