In the name of Allah, the Gracious, the Merciful
There is none worthy of worship except Allah, Muhammad is the Messenger of Allah
Muslims who believe in the Messiah,
Hazrat Mirza Ghulam Ahmad Qadiani (as)

Bönen

Bönen finns i alla religioner, den enda skillnaden är sättet på hur man ber. Det som är unikt för Islamiskt sätt att be, är att den innehåller drag från andra religioners sätt att be. Vissa människor ber till Gud medan de sitter och vissa medan de står upp. I vissa religioner ber man till Gud stående på sina knän, och i vissa bugar man sig inför Honom. Somliga står med armarna i kors medan andra står med armarna längs sidorna. Kortfattat kan man säga att det inte finns något gemensamt sätt för att be bland världens religioner. Hursomhelst är det fascinerande att se att Islam anvisar sina följare angående sättet att be så omfattande att alla ställningar under bön funna i andra religioner finns symboliskt med i en muslims sätt att be. Det verkar vara ännu ett steg i riktningen för att inleda en universell religion.

Den Islamiska institutionen för att be är ett högt utvecklat system som täcker varje mänskligt behov. Det bör kommas ihåg redan i början att syftet med att be inte bara är till för att böja sig inför Gud och hylla Hans storhet, som om Gud hade skapat människan för att mätta sitt egoistiska begär att hyllas. Alla de syften nämnda i relation till dyrkans filosofi och på sättet en muslim förväntas utöva bönen, gör det uppenbarligen klart att bönen är till dyrkarens fördel och på intet sätt en favör till Gud. Den Heliga Qur’anen gör det klart att Gud inte behöver människans lovord. Han är så stor i Sin högadel och så upphöjd i Sin karaktär att lovorden från Hans skapelse inte lägger till något i Hans storsinthet och majestät.

En gång nämnde Islams Helige Profet sa, att om hela människosläktet vände sig bort från Gud och begick de värsta möjliga synderna så skulle de inte försvaga Hans universella storslagenhet. Om någon skulle doppa en nål i det enorma havet och sedan ta upp nålen skulle han finna lite vatten fastsittande på den, och detta skulle vara mycket mer än vad hela människosläktets synder skulle kunna ta ifrån Guds glans genom att vända sig bort från honom.

Så den Heliga Qur’anen säger att bönen är föreskriven enbart för böneförättarens egna bästa. Det är ett omfattande ämne, och vi kan bara illustrera några punkter i relation till detta som nämns i den Heliga Qur’anen och den Helige Profetens sa traditioner.

Ihågkommandet av Gud och grubblandet över Hans egenskaper under bönen hjälper människan att rensa sin själ, och närma sig harmonin med Guds natur. Detta är kärnan i den Islamiska bönen. Människan är skapad som en avbild av sin skapare, och måste sträva för att närma sig Honom. Detta är en lektion i adelskap som är ett måste. De som tränar sig själva att tänka som Gud, och att uppföra sig som Honom så mycket som det nu är möjligt inom den mänskliga sfären, de förbättrar ständigt sin relation till andra människor och andra livsformer.

I mänskliga termer är det lättare att förstå om man tänker på en mors attityd gentemot sina barn. För den som verkligen når närhet till sin mor, blir allt som modern håller kärt, lika kärt för honom. Att förvärva skaparens attityd är likt att förvärva konstnärens attityd mot sin konst. Det är omöjligt för någon att nå närhet till Gud och att samtidigt avlägsna sig från Hans skapelse. Termen som är använd för bön i den Heliga Qur’anen härleder sig från ett ord som är av väldigt stor betydelse och väldigt annorlunda från termerna som är använda i andra religioner. Ain, Be Dael (‘A’, ’B’, ’D’) är de tre grundbokstäverna som har den grundläggande betydelsen slaveri. Likt en slav som har förlorat allt till sin mästare och följer honom i alla avseenden, på samma sätt skall en dyrkare i Islam göra i sin relation till Gud. Den infinitiv som används för bön har bibetydelsen att följa i någons fotspår. Det är det ultimata i att imitera Guds egenskaper. Qur’anen säger också:

Bönen håller (er) sannerligen tillbaka från otillbörlighet och uppenbart ont
Sura Al-Ankabut (Kapitel 29: Vers 46)

Denna vers har både positiva och negativa bibetydelser, båda mycket väsentliga för att utbilda ett ideellt mänskligt uppförande. I den negativa bibetydelsen hjälper bönen den som ber att frigöra honom från alla slags synder. I den positiva bibetydelsen utbildar den människan, rensar hans karaktär och förfinar hans kvaliteter till en sån upphöjdhet att han blir värdig att ha gemenskap med Gud.

En annan viktig roll som bönen spelar, är att bönen är väldigt viktig när det gäller utvecklingen av själen. Enligt Islam kan själens relation till den köttsliga kroppen liknas barnet i sin mammas livmoder. Att föda ett hälsosamt barn kräver att många influenser ständigt överförs från modern till embryot, och till barnet vid senare stadier. Om moderns påverkan på embryot är ohälsosamt, föds barnet medfött dåligt. Och om det är hälsosamt, föds barnet i perfekt hälsa. Av alla inflytanden som jobbar med att skapa och modifiera den mänskliga själen är bönen den viktigaste enskilda faktorn.

Den islamiska bönen är rik på så många grundliga läror att inte ens en bråkdel av dessa kan hittas i andra religioner. Islam förmanar både bön individuellt och i samfundet. Bönen som hålls i församling är häpnadsväckande välorganiserad och meningsfull. Det finns en ledare som leder alla i bön när man ber i församling. Ledaren är inte någon präst utan den som människorna anser vara lämplig vals till Imam. Församlingen förmanas att ställa sig i raka led bakom Imamen. De beende skall stå intill varandra, axel mot axel, utan något avstånd alls. De följer Imamen i allt han gör till punkt o pricka. När han böjer sig böjer sig de beende, när han reser sig reser sig de beende. Även om Imamen gör ett fel och inte rättar till det efter påminnelse skall de beende följa Imamen i allt han gör. Att ifrågasätta Imamen under bön är inte tillåtet. Alla är vända mot samma riktning utan något undantag, de är vända mot det första hus som byggdes för mänsklighetens fördel. Ingen är tillåten att reservera någon speciell plats bakom Imamen. I detta avseende är de rika och fattiga, unga och gamla behandlade med absolut jämlikhet. Den som kommer till moskén först har förtur att välja platsen han vill sitta på. Ingen har någon rätt att flytta på någon från platsen denne sitter på, förutom när det gäller av säkerhetsskäl etc., då blir det en administrativ fråga. Det Islamiska sättet att be är inte bara rikt när det gäller spirituell undervisning men även i gemensamma och organiserade undervisningar.

Alla moskéer är besökta fem gånger per dag, en uppgift som verkar vara för krävande för en vanlig betraktare. Denna aspekt bör bli mer utarbetad för att bygga en begriplig bild av innebörden av bön i församling för en muslim i hans sätt att leva. Men i ett idealiskt muslimskt samhälle där moskéer finns inom räckhåll blir bön i församling, fem gånger dagligen, en daglig rutin i muslimernas vardag. Middags bönen blir vanligen mer problematisk men utförs under middagsrasten i de muslimska samhällena. Det är inte bara en middagsrast utan den förlängs så att man skall hinna med middagsbönen. Efter middagsbönen kommer eftermiddagsbönen, vilken vanligen utförs direkt efter att man kommit hem från jobbet. Efter det är ingen bön tillåten förrän efter solnedgången. Tiden mellan detta spenderas för olika aktiviteter som att träffa vänner och släktingar, idrotta, handla osv. Det är en period då man skall slappna av och under vilken bön inte är tillåten, förutom den tysta ihågkomsten av Gud som blir en varaktig egenskap hos vissa troende. Vid solnedgången börjar kvällen då man ber och sedan ägnar man sig åt att äta och umgås med familjen osv. Innan man går och lägger sig ber man, och denna bön kallas för Isha. Man uppmanas att gå och lägga sig efter Isha istället för att vara vaken och hålla på med slösaktiga sysselsättningar som löst prat och skvaller etc.

Muslimerna uppmanas att skaffa sig en vana där de går till sängs tidigt och går upp tidigt. Följande morgon påbörjas rutinmässigt under småtimmarna före gryningen. Bönen som förrättas vid slutet av natten kallas för Tahajjud. Den är inte obligatorisk, men det betonas att den är en väldigt viktig valfri bön. Gryningen inleder tiden för morgonbönen som kallas för Al-Fajar. Valfria böner rekommenderas inte mellan Fajar och soluppgången utav tydliga orsaker. Ända tills Zuhar, middagsbönen, nämns endast två valfria böner, annars förväntas tiden innan Zuhar spenderas på dagliga aktiviteter.

Om man tittar på institutionen för bön från en annan vinkel är det förbryllande att notera hur organiserad, disciplinerad och omfattande den är. Det finns vissa böner i församling då man reciterar Qur’anen högt, i en hörbar halvsjungande röst, men som inte överensstämmer med vad man kallar för att sjunga men ändå har en rytmisk ton som är djupt genomträngande. Den Heliga Profeten sa sade att det bör vara en ton av sorg när man reciterar Qur’anen, det hela blir mer rörande och versernas betydelse sjunker djupt in i hjärtats vrår. I de två middags bönerna reciteras inget högt, detta går hand i hand med den allmänna stämningen vid den tidpunkten. Även fåglarna upphör att sjunga under förmiddagen, lugnet täcker det annars normala förda oväsendet. Under morgonbönen, bönen vid solnedgången och nattbönen finns det perioder i bönen då man besjunger verserna.

Bönen kan ytterligare delas in i två kategorier. Lik bön i församling är individuell bön högt betonad. Samhället hyllar Gud genom församlingsböner kollektivt och öppet. I individuell bön läggs betoningen på enskildheten, och inga försök skall göras att visa upp sådana böner för någon. Likadant är den sena nattliga bönen (Tahajjud) bedd i enskildhet. Medlemmar ur samma hus försöker att finna sin egen nisch, även man och hustru försöker att be separat, så att gemenskapen med Gud blir en högst personlig sak.

Noterbart är att gemensam bön fem gånger om dagen har fungerat bra, i över fjortonhundra år eller mer, för bevarandet och skyddandet av denna heliga institution har moskéerna varit det förnämsta stödet. Moskéerna fyller också uppgiften som utbildningscenter för både gamla och unga, genom tiden har de spelat en framstående roll inom religiös utbildning och instruktion.

Platsen där man ber hålls rent mycket noggrant vare sig det är i moskén eller hemma. Alla förväntas att ta av sig skorna innan man går in i ett sådant område. I varje bön måste den tillbedjaren nudda marken med sin panna, ibland går det snabbt och ibland håller han den kvar för en längre tid. Det är överraskande att ingen hudsjukdom har spridit sig mellan de beende i det muslimska samhället. Vissa tillskriver detta den höga hygieniska standarden, och vissa ser det som Guds välsignelse, hursomhelst är det väl observerad fakta. Bönens innehåll är av två typer:

1. En formell rutin innehållande uppläsning av verser från Qur’anen samt andra böner läses på arabiska, vilket är Qur’anens språk. Alla tillbedjare förväntas att kunna betydelsen av vad de läser, annars berövas de den ofantliga fördelen vilken de får när de läser upp de meningsfulla verserna och bönerna. Diskussionen blir för lång om vi går in på detaljerna angående vad innehållet är. Men sådana läsare som är intresserade bör studera relevant litteratur.

2. Den andra kategorin av bön är den individuella bönen som man ber på sitt eget språk, där man är fri att be som man behagar. Den andra kategorin är kontroversiell i den mening att många rättsvetenskapliga skolor inte tillåter sådana övningar istället insisterar de på att enbart recitera verserna och bönerna i den föreskrivna formen, även om tillbedjaren inte förstår vad han ber om. Hursomhelst förstår de att personlig bön behövs, så de föreslår att man ber på sitt eget språk efter den formella bönen har slutat och inte under dess lopp. Vi, Ahmadi muslimerna, rekommenderar och utövar det förgående valet att be till Gud, i sitt eget språk som man själv behagar, under den formella bönen.

Som vi mer än tillräckligt har demonstrerat ovan, är institutionen av Islamiskt bönesätt högt utvecklad, där det begärs av individen att be fem gånger dagligen, både individuellt och i församling med andra. Islamiskt bönesätt spelar en viktig roll i en Muslims liv, och i den spirituella och moraliska fostran av individen.